Novell-Inbrottscup
Det märks ju att man är tillbaks i Eksjö när internet har laggat sedan åtta imorse... Men jag har bara två år kvar av lidande här så jag får stå ut.
Jag tog ett steg fram för att slå koden, xxxx, inget hände. Jag slog den igen, den här gången hände det ingenting heller, NEJ! Den gamla koden? Nej. Den koden lärarna har? Nej! Inget blinkar grönt, vi tittar på varandra med stora ögon, våra hjärtan slår, man kan ta på spänningen i luften. "Vi testar en annan dörr" säger någon, "ja". Vi skyndar oss och tar löpet mot huvudingången. Det är stängt, blickarna far. Vi börjar sakta men säkert inse att det här inte är våran kväll, vi kommer inte komma in i skolan förrens imorgon innan åtta och då kommer det vara för sent, ingen kommer att finnas kvar som man skulle kunna skrämma, inget mörker som ljuger om vad som kan gömma sig bakom varje hörn. Även tiden går emot oss, för om vi skulle komma in nu så skulle vi inte hinna ut innan larmet går och då är vi körda.
Idag klockan kvart i tio skrev Agge till Laura och mig på facebook att det var elever i en datorsal i skolan, vi visste att larmet gick igång klockan tio och tänkte hur fantastiskt kul det hade varit att (eftersom vi orienterare har kod till skolan) smyga oss upp och skrämma skiten ur de små inbrottsbarnen. Så vi tog snabbt på oss ytterkläder, ringde en kontakt om ytterligare information och sprang mot dörren till skolan.
Vid den här tiden hade både Agnes, Laura och jag så mycket adrenalin att vi hoppade upp och ner avupphetsning, vi stod framför dörren, 13 minuter kvar tills larmet går på. Övernattarna höll till i a38, högst upp i HR-tornet, vi skulle tyst springa upp tills vi nästan var framme och sedan smyga fram resten av biten, hoppa fram skrika som sjutton och de skulle bli så rädda att de bokstavligt talat sket på sig.
Vid den här tiden hade både Agnes, Laura och jag så mycket adrenalin att vi hoppade upp och ner avupphetsning, vi stod framför dörren, 13 minuter kvar tills larmet går på. Övernattarna höll till i a38, högst upp i HR-tornet, vi skulle tyst springa upp tills vi nästan var framme och sedan smyga fram resten av biten, hoppa fram skrika som sjutton och de skulle bli så rädda att de bokstavligt talat sket på sig.
Jag tog ett steg fram för att slå koden, xxxx, inget hände. Jag slog den igen, den här gången hände det ingenting heller, NEJ! Den gamla koden? Nej. Den koden lärarna har? Nej! Inget blinkar grönt, vi tittar på varandra med stora ögon, våra hjärtan slår, man kan ta på spänningen i luften. "Vi testar en annan dörr" säger någon, "ja". Vi skyndar oss och tar löpet mot huvudingången. Det är stängt, blickarna far. Vi börjar sakta men säkert inse att det här inte är våran kväll, vi kommer inte komma in i skolan förrens imorgon innan åtta och då kommer det vara för sent, ingen kommer att finnas kvar som man skulle kunna skrämma, inget mörker som ljuger om vad som kan gömma sig bakom varje hörn. Även tiden går emot oss, för om vi skulle komma in nu så skulle vi inte hinna ut innan larmet går och då är vi körda.
Lite lomaket går vi hemmåt lite ledsna men så sjukt uppspelta. Mitt hjärta slår fortfarande så otroligt fort och hårt.
Detta var alltså en vanlig måndagkväll i Eksjö och imorrn har vi spännande nog spanska-/tyska-prov. Önska oss lycka till!
Sov gott!;)
Diktarn Fritte!
Kommentarer
Postat av: Sara
Gick inte larmet när de var kvar där inne då? :) synn att det inte funkade för er. Det skulle vara kul om de ni skrämde sket på sig.. :P
Postat av: pappa betalar
hade det varit jag hade jag betalat mig in för länge sedan. synd att ni inte kom på den möjligheten.. ;)
Postat av: En random brud
Jodu, de hade fått för sig att de skulle sova där inne så troligen/förhoppningsvis hade de täckt för larmdetektorn i salen och inte planerat lämna den under natten :)
Håller med om att det hade varit awesome!
Trackback
